Min OCD-historia: Nellie Ekeblom

Jag har alltid varit ett oroligt barn. När Michael Jackson dog var jag nio år, och jag blev så rädd att han skulle hemsöka mig att jag inte kunde sova på tre månader. Efter att mina grannar hade haft ett inbrott när jag var i samma ålder var jag uppe hela nätterna och oroade mig, jag kände ett stort ansvar eftersom alla i familjen sov. Tänk om någon försökte bryta sig in och jag inte var vaken och kunde stoppa det? Nu i efterhand funderar jag på om jag inte redan då var plågad av tvång, men det är svårt att bedöma.

Jag brukar säga att min tvångssyndrom verkligen startade när jag var tretton år. Det var inte så konstigt egentligen. Att växa upp med en missbrukande föräldrar påverkar alla andra i familjen oerhört mycket, och att försöka skapa kontroll på eget håll är väldigt vanligt, genom t.ex. OCD och ätstörningar. Jag fick upp jobbiga tankar och bilder på att jag eller någon i min familj skulle dö, och behövde knacka på väggen tre x tre gånger för att det stoppa det från att hända. Tvången tog sig ut ur mitt rum, ut till det verkliga livet, och ibland blev det svårt att dölja dem, trots att jag försökte mitt allra bästa.

Tvången fanns med genom åren, men för mig blev de mycket värre under andra året i gymnasiet. I takt med att en depression utvecklades förvärrades tvången. Jag kom försent till skolan, grät på väg till Ica när jag tänkte på alla bakterier jag skulle röra när jag tryckte in min pinkod. Jag har alltid älskat att gå på promenader men nu kunde jag inte gå ut för att tvången tog över, och jag behövde vända tillbaka för att gå på trottoarkanten “rätt” vid varje korsning.

Hur mycket OCD man har kommer och går i perioder, ofta baserat på ens mående i allmänhet. Jag hatar min tvångssyndrom, den förstör och förgör. Flera olika tillfällen har jag sökt hjälp för detta problem, med det är kämpigt att stå emot tvången. Men man kan bli bättre och det går att bli av med sin tvångssyndrom.